Maria Lilja konst cv kontakt
 

   

 

Vägskäl

 
 

Bokstaven Y är speciell. Den betecknar inte bara ett ljud som är så likt ett I att den på franska kallas för det grekiska I-et. Den visar också genom sin form det den utsäger – intention, ympning, iterabilitet, ytterlighet, ymnighet, ynkedom, ynnest, yta, intet. Ändå är skillnaden mellan I och Y uppenbar. Den står mellan tvärsäkerhet och tvivel, mellan det ödesbestämt räta och det tvetydigt kluvna.

I Werner Herzogs film Kaspar Hauser från 1974 prövas Kaspars tankeförmåga av en professor i logik. Kaspar Hauser är ett mysterium. Han dök upp en dag på ett torg i en liten tysk stad. Ingen vet varifrån han kom, eller ens om han är fullt mänsklig. Alltså måste han undersökas. Problemet som professorn påtvingar honom kallas lögnarparadoxen. Han ska föreställa sig att han står i ett vägskäl. Han vet inte vart han skall gå, men han måste välja väg. En man kommer gående. Han vet inte om mannen hör till dem som alltid talar sanning, eller dem som alltid ljuger (logiken tillåter inga medelvägar). Han får ställa en fråga, en enda. Vad skall han fråga för att kunna vara helt säker på att mannen talar sanning?

Kaspar är tyst. Professorn förklarar: Genom att använda en dubbelfråga kan man avgöra om mannen vid korsvägen är lögnare eller om han talar sanning: ”När jag frågar dig nästa gång, kommer du då att tala sanning?” Sanningssägaren svarar så klart oproblematiskt ja. Lögnaren får problem – eftersom han alltid ljuger, och frågan rör hans kommande svar (som så klart skulle blivit ’ja’), så måste han ljuga om detta. Alltså svarar han nej. På så sätt vet du vem som talar sanning och vem som ljuger, konstaterar logikern nöjt.

Men Kaspar struntar i de logiska spetsfundigheterna. Han frågar i stället mannen om han är en lövgroda. Svarar han ja, ljuger han. Så avgör Kaspar om han kan lita på sin medmänniska, just på den plats där vägarna skiljs åt. Och ändå vet han inget om vilken väg han skall välja.

Det finns inga vissa val. Ingen kan veta vilken väg som leder till lycka. Lika lite som till fördärv. Vad vi vet är att vi måste välja. Den antike filosofen Pythagoras lät Y visa vägvalets vånda. Hercules i Stiernhielms dikt vaknade en morgon, fylld av tvekan och tvivel inför sitt liv och livsväg.
Bedrägliga vägar som ser ut att leda till samma platser, samma resultat. Men varje val kunde varit annorlunda. Och ingen kan välja att inte välja. Vi måste ge skäl för våra liv. Men vi är inte fria att avstå. Libero arbitrio. Den fria viljan.

Y är valmöjlighet och splittring. I är strikt logik, kausalitet och förutsägbarhet. Men vilka metoder – methodos är grekiska och betyder väg – vi människor än skapar, handlar det slutligen om vad och vem vi litar på. Därför ger bokstaven Y också, från antiken och i tidigmodern emblematik, bilden av människans dubbelhet, hennes fria val. Den raka utstakade vägen är enfaldig som ett I. Y är vägval, kanske metodiska vägval. Det gäller att finna skälen att välja den ena eller den andra vägen. Vägskälen.


Mats Rosengren
Översättare, filosof och professor i retorik vid Södertörns Högskola.

Emblemet Libero Arbitrio ur Cesare Ripa, Iconologia(Rom, 1603) (Hämtad från Bergamo universitets databas för Ripas verk (http://dinamico2.unibg.it/ripa-iconologia/index.htlm)

 


tillbaka